Om vår rädsla

Senaste dagarna, i efterspelet till de hemska dåden i Paris, så har det pratats mycket om rädsla. Vår rädsla för att drabbas. Och det är självklart att det infinner sig en viss rädsla, för det kan drabba oss, det kan drabba mig. Och självklart ska vi som samhälle vara uppmärksamma på vad eventuella terrorhot. Jag hoppas att Säpo jobbar på högvarv, det är deras jobb att skydda oss mot den här typen av hot.

Samtidigt läser man om  folk som är rädda för att åka tunnelbana eller vistas på välbesökta platser som kan bli ett eventuellt mål. Och det är just precis vad terrorister vill åt. Vår rädsla. Det är målet med dessa attacker som utförs. Att vi ska inskränka vår egen frihet.

Jag får ibland kritik från mina närmsta att jag är för logisk. Att jag är för bra på att sätta känslorna åt sidan. I detta läge tycker jag däremot att det är precis vad man måste göra. För i ett fritt demokratiskt samhälle så är detta ett pris vi då och då måste betala. På individnivå är alla tragedier hemska. Men på ett större plan är detta något som ibland kommer hända. Om vi vill leva i ett fritt samhälle, där folk kan resa utan att kontrolleras vid varje station, om vi ska vara ett land dit folk kan komma för att söka skydd. Då är detta en del vi tyvärr får stå ut med. Alternativet vore stängda gränser, större kontroll av medborgarna, militärer på gatorna mm. Och även då, skulle vi inte vara helt skyddade.Jag personligen vill hellre leva i det första alternativet. Vad vill du?

Man måste också göra en liten jämförelse med andra risker vi varje dag utsätter oss för. 2014 omkom 275 personer i trafiken, varav ca 50 var gång trafikanter. Totalt beror ungefär 7% av alla dödsfall på olyckor/förgiftning enligt socialstyrelsen. Så varje gång vi går ut, går upp ur sängen, eller till och med äter något så tar vi en risk. När som helst kan man råka ut för en olycka. Och visst finns det delar man kan undvika, man kan steka kycklingen ordentligt, man kan se sig för när man går över gatan, och man kan undvika att dricka när man ska köra bil. Men vad du än gör kommer du aldrig vara helt skyddad. Möjligen om du vill bo resten av ditt liv i ett madrasserat rum. Och för varje steg vi tar i vår riskminimering för att närma oss det madrasserade rummet, så offrar vi också en bit av vad som gör livet värt att leva.

Det är naturligt att vara rädd, och det går inte att bara tänka bort rädslan, men vi kan inte låta rädslan vinna. Och om vi låter rädslan vinna, då låter vi även terrorn vinna!

blogstats trackingpixel

Svära i kyrkan

Vi är i EM!

Zlatan visar igen vilken kung han är på planen! Även om Danmark sprattlade till mot slutet så kändes det ganska kontrollerat efter att vi gjorde 1-0.

Direkt efter slutsignalen så rusar Mikael Lustig hurtigt ut till kanal 5s reporter. Man ser hur lycklig han är, men det första han gör är att gnälla på hur elaka media har varit. Och direkt påminns jag om vilket osympatiskt intryck vårt landslag ofta ger. Sen sitter Hamrén och klagar på elaka media på presskonferensen. Detta verkar vara ett genomgående och återkommande inslag i vårt landslag. Vara gnälliga mot media. Det är ditt jobb som förbundskapten att ha en god relation med media, och att faktiskt ta lite skit när det går dåligt. Det ingår i jobbet, så släpp gärna bitterheten och visa lite glädje!

Första gången jag tvivlade på om jag kan identifiera mig med vårt landslag var i träningsmatchen mot Norge för ett par år sen. Vi krossade Norge. Och i slutet på matchen så ger Zlatan en ful eftersläng till en norrman som han väl kanske haft nån dust med. Zlatan slipper gult. Och man ser ett stort hånleende  sprida sig över hans läppar, och sen ser man hur Hamrén ler tillbaka, med ett lika stort hånleende. Och jag känner bara vilka mobbare. Är det här mitt landslag, som sparkar på en liggande och slagen motståndare och sen hånler?

Precis som jag vill att vårt land ska ses som en demokratiskt och öppet land, så vill jag att vårt landslag ska stå för god sportighet. Vi ska vinna, men alltid vara goda vinnare. Detta lag känns bitvis som både dåliga vinnare och dåliga förlorare. Visst dålig förlorare kan vara nåt positivt, den gnälligheten kan man använda sig av, det gör en till en tävlingsmänniska. Många av världens störta idrottsmänniskor är just dåliga förlorare. Men att inte kunna vara ödmjuk vid en vinst, det gör en till en dålig människa. Använd gärna revanschlusten som uppladdning, men släpp den när uppgiften är slutförd!

Hur som helst så är det härligt att vi är i EM, och alltid skönt att spöa Danskarna när det kaxat upp sig innan och trott att de ska köra över oss! Ser fram emot sommaren, och hoppas på en ny fotbollssommar att berätta för barnbarnen om!

Vad tycker ni om vårt landslag? Skulle vi behöva lte mer medmänsklighet och mindre mobbarmentalitet?

Kram Stefan

 

 

blogstats trackingpixel

Kringlan-gate en fråga om civilkurage?

Twitter stormar. Anledningen är att Kristoffer ”Kringlan” Svensson på twitter och i Podcasten AMK morgon uttryckte helt sjuka sexuella hot mot Åsa Lindeborg. Finns inget att säga till hans försvar. Man kan tycka väldigt synd om honom som nu kanske förstört sin karriär, och totalt gjort bort sig på fyllan. Han kan möjligen behöva hjälp att ära sig hantera både sociala medier och alkohol. Men hans agerande går inte att försvara.

Den intressanta diskussionen som uppstår är hur de andra killarna skötte sig, och vilket ansvar de har. Istället för att tydligt säga nu får du gå härifrån, så skrattar de lite nervöst, Martin Soneby hetsar lite och någon säger att nu går du för långt. Jag tror, att alla killarna med facit i hand skulle skött situationen annorlunda och tagit starkare avstånd. Martin Soneby skulle aldrig erkänna det på Twitter eftersom han älskar att trolla (och folk fortsätter mata trollet). Men jag tror med handen på hjärtat att även han skulle satt stopp för Kringlan om han fick göra om det, hur bra radio det än blev.

Jag tycker innan man dömer AMK-gänget att man ska ta en funderare på hur man själv agerat  i liknande situationer. Jag kan erkänna att jag många gånger inte sagt ifrån starkt nog. Varför?? Jo för att man vill inte vill skapa dålig stämning, man vill inte förstöra vänskapsrelationer, man vet att personen i fråga som agerar fel egentligen är en god människa.

Vet inte om det gör mig till en dålig människa, eller en fegis. Men de flesta människor är väldigt måna om de relationer som man har. Och ofta är det svårt att på en sekund bestämma exakt vart man drar gränsen. Lägg då till att de sitter i direktsändning. Det är ett svårt beslut att fatta.

En del feminister hävdar att män ska ta ansvar för vad män gör, och antagligen är det denna typ av situationer de menar. Att vi som grupp accepterar den här typen av beteende, a.k.a grabbig stämning.  Jag tycker aldrig att man som medlem av en grupp ska behöva ta ansvar för vad resten av gruppen gör. Det gäller män, det gäller kvinnor, homosexuella, Syrier, Syrianer och fotbollssupportrar.

Däremot så kan man ju önska att man i sin vänskapskrets skulle ta mer ansvar för vad ens vänner gör, men det är ingen enkel fråga.

 

Vad tycker ni? Säger ni ifrån varje gång?

 

blogstats trackingpixel

Gabriella en hjältinna!

Idag minns vi. Vi minns det i en förhoppning det aldrig kommer ske igen. Natten mellan den 9 november och den 10 november 1938 gav sig nazister ut på Tyskland gator i kulmen på den förföljelse av judar man inlett samma vecka. Resultatet blev över 400 dödade judar och 20-30000 judar fördes till koncentrationsläger.

Idag ägnar vi manifestationer åt att minnas nazisternas offer.

Men jag vill också ägna en tanke åt alla dessa hjältar och hjältinnor som kämpade mot nazisterna, och mot förintelsen.

En av dessa personer vad Gabriella Kassius. En ungerska som pluggade svenska på universitetet i Ungern och på så sätt kom i kontakt med Raoul Wallenberg. Hon jobbade sen under resten av kriget med att stämpla skyddspass åt ungrare som riskerade att hamna i koncentrationsläger. Hon var med och räddade livet på tusentals judar. Så idag vill jag hylla hennes arbete.

Jag träffade Gabriella förra veckan, och intervjuade henne i var podcast Punschverandan. En fantastisk 93-åring, som än idag arbetar med att hjälpa utsatta människor.  Hon arbetar idag på Internationella Kvinnocentret med att utbilda nyanlända i svenska språket. Hon arbetar 12 timmar i veckan, helt ideellt.

Hon berättar i för mig och min kollega om sin uppväxt, men det kretsar kring de hemskheter de fick uppleva i krigets Budapest.  Ändå handlar mycket av hennes historia inte om de hemskheter människor utsätter varandra för, utan om de hjältar som står upp mot ondskan. Som – även om det känns som en omöjlig uppgift – alltid gör vad de kan.Gabriella avslutar intervjun med att berätta för oss, att hon ofta tänker, vad skulle Raoul Wallenberg göra? Speciellt i de tider som vi nu lever i med den flyktingström vi ser. Och för Gabriella är svaret självklart! Raoul skulle kämpa för för varje liv!

Vi minns för  att hedra offren, men också för att lära oss av historien. Det jag har lärt mig av Gabriella är att vi alla kan göra något, och även när det känns hopplöst så är varje liv vi kan rädda värt mödan!

Så när ni idag ägnar en stunds tystnad åt alla de offer nazismen skördade, ägna också en tanke åt Gabriella, och alla de andra hjältar som stod upp för sina medmänniskor.

Vill ni höra resten a Gabriellas historia så finns den att lyssna till på https://itunes.apple.com/se/podcast/punschverandan/id1038112833?mt=2 eller på vår hemsida www.punschverandan.com. Där finns också bilder från intervjun.

IMG_1172

blogstats trackingpixel

Värstingglorifiering

Jag tycker man läser om dem hela tiden. Ser dem i intervjuer och ibland har dem även sina egna program. Jag pratar om värstingarna..

Jag kan absolut förstå fascinationen i att man varit en person som begår brott, rånar folk, misshandlar folk, och sen, lyckas ta sig ur detta och göra något konstruktivt istället. Men när jag ser dessa personer, nu senast Duraid Al-Khamisi i SVT’s nya serie Edit: Dirawi, då tänker jag på alla personer som gör något gott som inte varit värstingar. Tycker man mycket mer sällan lyfter fram de personer som haft en tuff uppväxt, men som inte valt att skada andra människor. Som trots sitt svåra liv kunnat resa sig och göra något bra. Och som inte däremellan skadat en massa andra människor.

Jag tänker också på deras offer, som råkat ut för den här ilskan som dessa värstingar valt att ta ut på dem. Mer sällan man ser dem. Och hur de känner när Pablo Roberto står och lagar mammas tomatsås i tv. Samma Pablo som oprovocerat sparkade ner dem bakifrån i en park på 90-talet.

Jag förstår att livet varit tufft för vissa, men ändå så både äcklas jag av medias gullning med dessa värstingar. Känns idag som att ett av de enklaste sätten att få positiv uppmärksamhet i Tv är att helt sonika råna och misshandla folk under din uppväxt. Nästa vecka i Edit skulle jag hellre få se en programmet om hen som hade det tufft men som tog sig igenom det, som engagerade sig i samhället utan att ta ”genvägen” som gangster. Varför inte göra ett program om Duraids lillebror istället?

Klart är att vi gillar en historia om en underdog, men kanske kan vi hitta någon mer sympatisk att lyfta fram?

 

Vad tycker ni?

 

 

 

blogstats trackingpixel

För vem köper vi leksaker?

Enligt statistik har ett svensk barn i snitt 538 leksaker.

Jag vet inte hur er erfarenhet ser ut, men i min bekantskapskrets verkar den statistiken stämma ganska så bra. När jag är hemma hos vänner och familj så ser man barnens rum vara helt proppfyllda av leksaker. Detta är inget jättenytt fenomen, var ganska så mycket leksaker även när jag var barn. Men det blir bara mer och mer.

Jag har en sladdbrorsa, när han var liten så var det svårt att få plats med julgranen på grunda av alla paket. Han låg nog även långt över snittet vad det kommer till leksaker. Storasyskon och skilda föräldrar gjorde såklart sitt lilla extra. Och för varje år blev julklappsutdelningen längre och längre.

Trots berg av leksaker,allt från Starwarsfigurer till modellbilar hade han en favorit leksak som slog det mesta. Det var en pinne som han hade hittat i den lilla skogsdungen utanför pappa. Det var en tallgren som var formad lite som en pilbåge. Och trots att han uppskattade sina leksaker, han gillade i alla fall att öppna paket, så var det oftast pinnar han lekte med. Han kunde springa ute på gården i timmar och leka med sina pinnar. Men trots detta, så fick han lika många leksaker varje jul.

Jag har hört många andra som har liknande upplevelser, för mig var en fotboll allt jag behövde för att sysselsätta mig i timme efter timme.

Det får mig att fundera på två saker.

Ett vem köper vi egentligen dessa leksaker för? Är det till våra barn? Eller är det egentligen vi själva som mår bra av att skämma bort barnen? Har det att göra med hur vi själva ser ut inför andra föräldrar, inför släkt och vänner? Kan detta härledas till den stress många känner idag? Och att man därmed med köper sig fri från att spendera kvalitetstid med sina barn?

Och två, vad gör detta i slutändan med våra barn? Kommer våra barn uppfostras i samma typ av konsumtionsbeteende? Och vad gör det med deras förmåga att leka och fantisera?

Kanske börjar jag bli en gnällig gubbe, vad tycker ni? Vem köper vi leksakerna för? Och är det bra för våra barn? Hur är det med era barn? Vad är deras favoritleksaker? Känner ni igen er?

 

Kram Stefan

soft-toy-830420_1280

 

blogstats trackingpixel

Vi är nominerade i Svenska Podcastpriset!

Min och min kollegas podcast Punschverandan har blivit nominerad i Svenska Podcastpriset 2015.

Sjukt kul!

Vi är nominerade i 4 kategorier. Bästa Nykomling, bästa förnyare/inspiratör, bästa livsstil och Sveriges bästa  podcast.

Startfältet ser jävligt tufft ut, men tror faktiskt vi har en chans i nån kategori.

I podcasten så intervjuar vi den äldre generationen, och pris eller inte så har vi sjukt kul!

In och lyssna om ni vill på Itunes, och vill ni strääcka ut en hjälpande hand så måste ni in och rösta på oss!

 

Rösta här:
http://www.daytona.se/podcastpriset/2015

Glöm inte att fylla i alla kategorier ni vill rösta i innan de skriver in er mail, och verifiera mailen för att rösten ska räknas

 

Kram Stefan

blogstats trackingpixel

Söndag, det betyder DIY och tv-serier.

Händer mycket med våra olika projekt just nu, vilket är hur kul som helst. Men denna helg har en konstig känsla infunnit sig.

För första gången i mitt liv, så längtar jag till måndag. Aldrig tidigare upplevt frustrationen över att behöva pausa sitt arbete i 2 dar för att alla andra är lediga. Antar att det kanske börjar vakna en liten entreprenör i mig någonstans. Hur som, har jag varit rastlös hela dan, så bestämde mig för att fixa lite hemma.

Frun och jag har letat efter ett nytt skrivbord i evigheter, vi vill ha ett skrivbord som inte är för djupt. Har visat sig vara helt omöjligt att hitta det vi letat efter, så idag tog jag till slut tag i  det..

Hade en oanvänd Ikeahylla liggandes i källaren, en sån där expedit, och med lite trix, och och fix så lyckades vi bygga om den till 2 skrivborg och ett tv-bord. Allt som behöves extra var ett par skruvar och en såg.  Känner mig faktiskt väldigt nöjd med min återvinning Så nu var det problemet löst, och jag har lyckats att inte tänka på allt jag inte kan göra för än på måndag!

IMG_1003

 Tvbänk

IMG_0994

 Två skrivborg till min arbetsplats

blogstats trackingpixel

Eilas Historia

Året är 1942. Eila är 8 år gammal. Hon har sedan 3 år tillbaka levt i skräck och förtvivlan i ett krigshärjat Helsingfors.
Hon har sett sin stad jämnas med marken av ryska bomber. Hon har fått springa över fält mitt i natten för att ta sig till skyddsrum under bombräder när vinterkylan rivit hennes hud röd, endast iklädd ett lakan som hon sovit i. På morgonen ser hon ut över fälten där hon sprang i natten och då ser hon de kamrater som aldrig klarade sig hela vägen till skyddsrummet. Vänner som aldrig kommer springa mer.
Senaste tiden har hon fått leva på gatan, äta det hon hittar, eller vad någon vänlig själv vill ge henne. Ibland fått tag på lite kaffe som hon kan byta mot vatten och havre.
Eila berättar för oss om hur rädd hon var för bomberna. Men vad som var än värre, var hungern.
Hon har ingen aning om var hennes mamma är, och hennes styvpappa är skickad till frontlinjen. Hon är säker på att hon aldrig kommer få se någon av dem igen.

Nu, 1942, står hon på järnvägsstationen i Helsingfors. Hon skriver sitt namn på en lapp hon ska hänga runt halsen, det är det enda hon lärt sig att skriva. Och tur är det, för utan namnlapp kommer hon inte kunna gå på tåget. Tåget som ska ta henne till Sverige. För att komma till den trygghet som kunde ges till så många finska barn under andra världskriget.

Det är såklart svårt att jämföra dagens situation med den som var på  40-talet. Mycket är annorlunda, men många saker är också väldigt lika. Framför allt människorna som hamnar i nöd.
Det sägs ofta att vi måste lära oss av historien, för att inte upprepa gamla misstag. Men vi måste också lära oss att upprepa sådant som blev rätt.

Eilas historia kan lära oss mycket, och kanske är det framför allt förståelsen från hur det kan kännas för ett litet  barn, att behöva fly för sitt liv. Och vilken varm och läkande känsla det kan vara att få komma till ett land och bli så varmt välkomnad.

Eller som Eila själv säger, skulle jag vara yngre, då skulle jag vara på centralen just nu, som volontär.

Vill du höra hela Eilas historia, så finns den i sin helhet i podcasten Punschverandan.

Hoppas ni går in och lyssnar, och att ni får  en trevlig helg!

https://itunes.apple.com/se/podcast/punschverandan/id1038112833?mt=2

 

IMG_0951

blogstats trackingpixel

Egen müsli och gojibär

Vidare till en trevligare nyhet. Gjorde egen müsli idag. Hade i torkade blåbär, torkade tranbär, torkade gojibär, solrosfrön, pumpakärnor och hackade cashewnötter. Man kan ju egentligen blanda lite hur man vill.

Gott som fan till yoghurt eller keso. Och säker halvnyttigt med. Får i alla fall i sig lite bra fetter, zink, magnesium antioxidanter mm.

Ska bli kul  att se om gojibär har de magiska effekterna som utlovas.Fakta är i alla fall att den per gram innehåller 500 ggr mer c-vitaminer än apelsiner, 3 ggr mer järn än spenat, och massvis med antioxidanter, betakaroten mm. Så kanske får man en fin solbränna på köpet med?

IMG_4003

blogstats trackingpixel